Tokyo, day #8: Another try in Harajuku, weird things in Shinjuku and a Wonderland meal!

Tjolahej tjolahopp everybody!

Detta skriver jag ärligt talat från Kyoto flera dagar för sent eftersom jag ligger en aning efter med mitt bloggande utav olika anledningar. Men strunt i det, nu kör vi!

Den åttonde dagen i världens mesta stad inleddes med en liten sovmorgon. Sovmorgnar behövs om man ska orka en heldag utan mellanlandning i denna stad. Efter en frukost i maklig takt tog vi oss åter igen till Harajuku bara för att än en gång bli aningens besvikna. Inga lolitor eller cosplayers idag heller! Man börjar ju undra vad som har hänt, har jag missat något? Har de slutat att existera? (Svårt att tro, med tanke på att man fortfarande ser dem gå omkring kring huvudgatan, Takeshita dori…)

Som tur var så fick vi tröstpriset i Yoyogiparken i form av två dansande gäng – ett med lite äldre 50-tals älskare och ett lite tuffare/fullare rockabillygäng.

Det ena gänget såg ut så här…

Medan det andra gänget såg mer ut så här! (Ni som läste min förra reseblogg kanske känner igen stilen? Samma gäng, nya medlemmar!)

Är man i Harajuku så äter man självfallet crepes på japanskt vis (i en rulle, som en glass), så detta fick bli vår snabba lunch (jag åt en med jordgubbar, blåbär, chokladsås, vaniljglass och grädde, mmm!) innan vi tågade vidare till Shinjuku och nästa stopp på dagens schema – Shinjuku.

Det fanns mycket att välja på – det här är bara en liten del av menyn. (Åh, och visst är de duktiga på att göra plastmodeller av mat?)

Om nom nom…

Tanken var att vi skulle spendera resten av dagen där, så sagt och gjort. Vi inledde med att åka upp i Tokyo Tocho (någon slags regerings- eller kanske riksdagsbyggnad), en utav de högre skyskraporna i Tokyo. Att åka upp är i princip gratis, det kostar bara lite tid i en kö för att få åka upp till den 45:e våningen. På en klar dag som i söndags så kan man se Fujisan, vilket var lite roligt, men jag rekommenderar verkligen att åka upp i skymningen. Inget, verkligen INGET slår utsikten över alla Tokyos neonljus, till och med nu när en del är nedsläckta pga att de försöker spara på elen.

Tocho från utsidan…

Utsikten i en riktning. Staden tar aldrig slut!

Hobbyfotografen hade en field day!

Efter detta promenerade vi in till centrala Shinjuku för att försöka ta in denna enorma och smått skrämmande stadsdel med alla dess blinkande neonljus, höga läten och framfusiga hosts. Vi inledde stadsvandringen med ett besök på ett utav Sanrios högsäten där både jag och Anna blev helt bländade av all pastellig söthet. För många Hello Kittys för att man ska kunna hitta en enda som man vill ta med sig hem!

När vi var färdiga med det sötsliskiga så letade vi oss in i de lite mer tvivelaktiga områdena i Shinjuku, de som kantas av host- och hostessklubbar, love hotels samt affärer som säljer använda underkläder (ni läste rätt). En snabb förklaring kanske är på sin plats, så vi tar en snabb repris av förra resans populära inslag:

Naze? Nani? Mimi no Tokyo!

I många stadsdelar runtom i Tokyo (och andra städer i Japan) kan man ibland stöta på ställen som erbjuder söta flickor och stylade pojkar i stället för mat på sina menyer. Dessa ställen erbjuder tid tillsammans med en utav dig själv utvald host eller hostess (värd/värdinna på svenska). Vad innebär då detta? Är det prostitution vi pratar om här? Svaret är nej, men inte blankt nej. Du betalar för att få spendera tid med en attraktiv person som kommer att ”underhålla” dig, något som i mångt och mycket påminner om geishans roll i samhället förr i tiden. (Och ja, för er som inte visste det: geishor var ej prostituerade, de var sällskapsdamer och underhållare. De bland annat dansade och spelade instrument.) När en host eller hostess underhåller så handlar det däremot om att de ägnar dig sin odelade uppmärksamhet och får dig att känna dig som en kung eller drottning. Du kommer knappt att märka hur mycket pengar de mjölkar ur dig, för det fungerar faktiskt på så vis att allt ni äter och dricker tillsammans betalar du. Host:en/Hostess:ens jobb är att få dig att gå med på att spendera så mycket som möjligt men samtidigt vilja komma tillbaka för mer. Detta sker till den grad att de flesta inom yrket måste avlägsna sig från bordet, uppsöka toaletten och spy upp mat och alkohol för att kunna be kunden att beställa ännu mer. Det är en väldigt sjuk del av dagens japanska samhälle, men en del som ändå på något sätt behövs och som onekligen är ytterst intressant. Vad menade jag då med att det inte helt skiljer sig från prostitution? Jo, i denna bransch är det fortfarande väldigt vanligt att man säljer även sin kropp för en viss summa, men allt detta sker ”under bordet”, ”utanför arbetstider” och ”eftersom kund och host/hostess fattat tycke för varandra”.

Detta skulle även kunna jämföras med Japans ”Soap Lands”, men det är alltför äckligt för att ens gå in på.

En annan rolig grej som man däremot kan berätta om detta fenomen är att hosts och hostesses ofta har en viss stil, som är väldigt trendsettande i bl.a. Tokyo. Det finns t.ex. flera tidningar tillägnade enbart mode för hosts, so funny!

Oh, och love hotels är hotell som ofta är utan reception utan man betalar i en automat helt utan kontakt med hotellets anställda. Där kan man välja mellan att betala för varje timme eller för en hel natt och dessutom finns det ett vitt utbud av olika temahotell. Ni får gissa själva vad dessa hotells huvudsyfte är.

Ja, sore ha subete!

Efter en runda i Shinjukus ”red light district” så blev det snart dags för oss att gå till dagens sista hållplats men inte riktigt. Vi fick driva runt en del i stadsdelen först, eftersom vi var lite tidigt ute, men för mig gjorde det då ingenting. I Tokyo finns det alltid något att titta på! Exempelvis så var det ett utomhusparty med någon känd DJ i gråzonen mellan centrala Shinjuku och red light district och på en sidogata kunde man sitta och titta på när en host med urlöjligt hår försökte ragga med sig kunder in till en karaokeklubb. Omoshiroi!

Till slut fick vi ta hissen ned till ett sagoland, där man gick in genom omslaget till en viss favoritbok. Dags för Alice i Underlandet restaurang! Lokalen var helt fantastisk och detaljerna perfekta, de spelade enbart Disneymusik och dessutom blev man serverad av söta flickor i Aliceklänningar! Kawaii! Maten hade också ett genomgående tema och var nästan för fin för att äta upp. Ett tips är att inte gå hit råhungrig, eftersom det är ett lite dyrare ställe och det är i princip meningen att man ska beställa in olika rätter som man sedan delar på. Dessutom är maten knappast det bästa med stället, även om den var helt okej. Allt som allt: 3.5/5 vita kaniner.

Mårtens efterrätt var så himla fin!

Min efterrätt, Cheshire cat’s smile!

Halv tolv tog vår tid slut (man får bara sitta i två timmar) och sista tåget hem var på väg att gå, så vi skyndade oss hem genom tokyonatten precis i lagom tid för att missa den folkfest som bröt ut på Shinjukus övergångsställen när japans damfotbollslag vann guld. Aww…

Nu börjar det här inlägget bli lite på den långa sidan så jag tänkte runda av här. Nästa inlägg kommer att handla om vår sista heldag i Tokyo, don’t miss it!

Ja ne, bakayaro!