Tokyo/Kyoto, day #10: Good Bye Mårten, Niclas and – sadly enough – Tokyo. Hello Kyoto and hello rainy skies!

Hej! (Jag börjar få slut på vitsiga inledningar.)

Allra, allra sista dagen i Tokyo började tidigt utav bara f-n eftersom Niclas och Mårten skulle iväg till Haneda airport och flyga hem till Svedala. Klockan fem på morgonen skuttade alla upp ur sina futons (japanska sängar, madrasser på golvet i princip) och traskade till minami senjus tågstation tillsammans med alla salarymen och office ladies. Det var jobbigt att säga hejdå, men nu slipper de båda den outhärdliga värmen i varje fall! (Man måste fortsätta att vara positiv i alla lägen!) Nästa gång måste de följa med till Kyoto, helt klart!

När pojkarna hade åkt iväg med tåget så gick Anna och jag till hotellet igen för att sova i fyra, värdefulla timmar till. Har nog aldrig sovit så gott som under de där timmarna! Underbart! Efter att ha knökat ned det sista i vår redan överfyllda packning så checkade vi ut och satte oss för att äta frukost i hotellets lobby. Där fick vi sällskap av två amerikaner, varav den ena jobbade i Korea med att forska om solpaneler, och en äldre herre av okänt ursprung. Oavsett urpsrung var hur som helst den äldre herren helt klart en knarkare. (Och för de som fattar referensen: han påminde helt sjukt mycket om Leo från That 70′s show. Och den ena amerikanen, han som inte var från Korea, såg ut som Hyde dessutom. Sjukt!) 

För att återgå till rätt spår igen- jag och Anna lämnade stället och begav oss mot Tokyo Station för att iscensätta den lilla plan som vi hade kokat ihop. Ni förstår, i och med att hela resan har spenderats omkringdragandes på två herrar hela dagarna så har det blivit på tok för lite shopping gjord i tidernas bästa shoppingstad. Vi tänkte därför att vi kanske kunde hitta några skåp på centralstationen där vi kunde dumpa vårt bagage så att vi sedan kunde få spendera några värdefulla timmar i Shibuya innan vi lämnade staden. Väl vid stationen så kände vi oss däremot helt slut efter att ha släpat runt på vårt fantastiska bagage i värmen, ergo – det blev inget Shibuya.

Nästa utmaning fick i stället bli att inhandla shinkansenbiljetter. De flesta biljettköp i Japan sker via automater, vilket kan vara lite skönt på ett sätt för då slipper man halvknagglig japanska uppblandad med engrish. Ett problem som uppstod här var dock att ingen kunde förklara för oss varför vi behövde två skiljda biljetter för att få gå genom tågspärrarna, så när vi lyckats köpa en shinkansenbiljett från Tokyo till Kyoto så trodde ju vi sjävklart att vi hade vårt på det torra. Fel, fel, fel. Spärrarna ville inte släppa in oss alls. Som tur var så är alla i Japan fruktansvärt hjälpsamma så det kom direkt en liten kvinna till vår undsättning och förklarade att vi behövde en fair-ticket också (vad nu det är). Den fick man köpa om man puttade in sitt suica i maskinen och sedan betalade lite till (jag tyckte väl att den första biljetten hade varit lite väl billig).

Nåja, det är inte lätt alltid! Hur som helst så hittade vi efter lite omkringsnurrande även till vårt tåg och kunde i lugn och ro sätta oss till rätta för en två och en halv timmars lång färd i superfart (tja, nästan i alla fall) genom Japan. Shinkansen är förresten Japans snabbtåg, för er som inte fattar vad jag pratar om. Det har en topphastighet på 300km i timmen, det ni!

Anna åker Shinkansen. Smile! =)

Jag drack Ramune!

Resan var ganska håndelselös, förutom att vi såg en massa vacker natur från fönstret, så låt oss spola framåt en bit! Vi är nu framme i Kyoto! Hurra! Här var det lag0m varmt och mulet, men uppehåll. Vi tog oss ned till bussarna utan problem men vid bussarna uppstod en del frågetecken. Hur åker man buss i Kyoto egentligen? Efter att ha dividerat lite fram och tillbaka frågade vi en utlänning i vår busskö som hjälpte oss med allt, han lyfte till och med av och på med våra groteska väskor. Av en händelse så skulle han av vid vår station också så han erbjöd sig att följa oss till hotellet. Tyvärr hittade han inte lika bra som han hade låtit påskina, men det löste sig till slut i varje fall. Det roliga var att det visade sig att han var en italiensk professor med en japansk fru och att han hade vänner som arbetade vid KTH. (Haha, jag borde ha frågat om han kände till någon av Mårtens professorer!)

Väl framme vid hotellet slås vi av hur vackert allting är redan vid porten in till framsidan. Inga bilder kan göra detta ställe rättvisa, men jag tänkte i varje fall ägna hotellet ett alldeles eget litet inlägg här i bloggen.

Ett litet smakprov kan ni får, för jag kan inte hålla mig! Vi har en trädgård, ett atrium mitt i hotellet!

Så himla fint jag dör lite!

De har till och med en sån, ja en sån där sak  trädgården! Jag vet inte vad de heter, men jag vill ha en. De är verkligen en symbol för japansk sommar!

Alla som jobbar här är dessutom hur gulliga som helst, man vill bara “ta med dem hem och sätta dem på soffan” (-Anna). (“Min soffa är full”, hälsar Anna.) Åh, och  vårt rum sedan! Det ser ut som ett bombnedslag nu, men jag ska fota det innan vi åker. Det är så himla fint och stort! Dessutom så har vi en alldeles egen AC vilket definitivt gör så att det här hotellet landar på fem läskiga skjutdörrar av fem möjliga! (Anna ger dem betyget 4.9 för att toaletten har en glipa in till den intilliggande japanska toaletten. Lol.)

I närheten av hotellet ligger ungefär hundra restauranger, så vi åt sushi till lunch. Till middag blev det snabbnudlar så att vi kunde hänga lite på vårt fina hotell, haha! (Och för att hålla oss undan tråkregnet som hade börjat falla efter att vi kommit fram till hotellet, hm.) En sak som är lite jobbig med allt det traditionellt japanska är dock att det är ganska lätt att skrämma upp sig själv med hjälp av det (särskilt om man har spelat de japanska skräckspel som jag har spelat), så när det hade mörknat började jag och Anna bli lite stirriga (något blänkte i garderoben, fråga inte). För att råda bot på detta gick vi till mataffären intill och köpte oss en flaska gott rött vin 0ch en burk(!) med äckligt vitt vin. Problem solved! Kvällen blev både roligare och kortare, haha!

Burkvin! Allt går att finna i Japan! (Also, en liten smygtitt på vårt rum där!)

Mer om Kyoto kommer i morgon, det finns så mycket att berätta – så mycket knasigt och så mycket fint! Lova att inte missa det, okkee??

Oyasaumi nasai~ from Kyoto with love <3

PS.

Någon som vet hur man gör om man vill checka in ett extra bagage? Vi börjar noja oss över vårt knökfyllda bagage nämligen, hahah^^ Vi ska flyga med Air China, om det säger er något…

DS.

PPS.

Ett meddelande till Benny Bongo: Giraff = “Tall Horse” fr.o.m. nu. Bara så att du vet.

DDS.