Hej mormor och morfar!

Om ni laser detta sa betyder det att ni fortfarande tittar in for att se om jag uppdaterat. Tyvarr sa har tillgangen till internet inte varit den basta pa vara senaste hotell sa jag har inte kunnat halla igang bloggen. Nar jag kommit hem amnar jag dock att lagga upp en kort sammanfattning och lite bilder sa jag kan saga till nar ni kan kika in har igen! Kort och gott sa har vi haft det underbart har! Tokyo var lika fantastiskt som jag minns, Kyoto var vackert och Osaka var galet och konstigt. I morgon aker vi hem och det ar lite sorligt, men jag vet att jag kommer att komma tillbaka inom ett par ar sa det kanns inte sa hemskt. Jag saknar er! Ses snart!

Kramar!
> Mimi

Allra, allra sista dagen i Tokyo började tidigt utav bara f-n eftersom Niclas och Mårten skulle iväg till Haneda airport och flyga hem till Svedala. Klockan fem på morgonen skuttade alla upp ur sina futons (japanska sängar, madrasser på golvet i princip) och traskade till minami senjus tågstation tillsammans med alla salarymen och office ladies. Det var jobbigt att säga hejdå, men nu slipper de båda den outhärdliga värmen i varje fall! (Man måste fortsätta att vara positiv i alla lägen!) Nästa gång måste de följa med till Kyoto, helt klart!

När pojkarna hade åkt iväg med tåget så gick Anna och jag till hotellet igen för att sova i fyra, värdefulla timmar till. Har nog aldrig sovit så gott som under de där timmarna! Underbart! Efter att ha knökat ned det sista i vår redan överfyllda packning så checkade vi ut och satte oss för att äta frukost i hotellets lobby. Där fick vi sällskap av två amerikaner, varav den ena jobbade i Korea med att forska om solpaneler, och en äldre herre av okänt ursprung. Oavsett urpsrung var hur som helst den äldre herren helt klart en knarkare. (Och för de som fattar referensen: han påminde helt sjukt mycket om Leo från That 70′s show. Och den ena amerikanen, han som inte var från Korea, såg ut som Hyde dessutom. Sjukt!) 

För att återgå till rätt spår igen- jag och Anna lämnade stället och begav oss mot Tokyo Station för att iscensätta den lilla plan som vi hade kokat ihop. Ni förstår, i och med att hela resan har spenderats omkringdragandes på två herrar hela dagarna så har det blivit på tok för lite shopping gjord i tidernas bästa shoppingstad. Vi tänkte därför att vi kanske kunde hitta några skåp på centralstationen där vi kunde dumpa vårt bagage så att vi sedan kunde få spendera några värdefulla timmar i Shibuya innan vi lämnade staden. Väl vid stationen så kände vi oss däremot helt slut efter att ha släpat runt på vårt fantastiska bagage i värmen, ergo – det blev inget Shibuya.

Nästa utmaning fick i stället bli att inhandla shinkansenbiljetter. De flesta biljettköp i Japan sker via automater, vilket kan vara lite skönt på ett sätt för då slipper man halvknagglig japanska uppblandad med engrish. Ett problem som uppstod här var dock att ingen kunde förklara för oss varför vi behövde två skiljda biljetter för att få gå genom tågspärrarna, så när vi lyckats köpa en shinkansenbiljett från Tokyo till Kyoto så trodde ju vi sjävklart att vi hade vårt på det torra. Fel, fel, fel. Spärrarna ville inte släppa in oss alls. Som tur var så är alla i Japan fruktansvärt hjälpsamma så det kom direkt en liten kvinna till vår undsättning och förklarade att vi behövde en fair-ticket också (vad nu det är). Den fick man köpa om man puttade in sitt suica i maskinen och sedan betalade lite till (jag tyckte väl att den första biljetten hade varit lite väl billig).

Nåja, det är inte lätt alltid! Hur som helst så hittade vi efter lite omkringsnurrande även till vårt tåg och kunde i lugn och ro sätta oss till rätta för en två och en halv timmars lång färd i superfart (tja, nästan i alla fall) genom Japan. Shinkansen är förresten Japans snabbtåg, för er som inte fattar vad jag pratar om. Det har en topphastighet på 300km i timmen, det ni!

Anna åker Shinkansen. Smile! =)

Jag drack Ramune!

Resan var ganska håndelselös, förutom att vi såg en massa vacker natur från fönstret, så låt oss spola framåt en bit! Vi är nu framme i Kyoto! Hurra! Här var det lag0m varmt och mulet, men uppehåll. Vi tog oss ned till bussarna utan problem men vid bussarna uppstod en del frågetecken. Hur åker man buss i Kyoto egentligen? Efter att ha dividerat lite fram och tillbaka frågade vi en utlänning i vår busskö som hjälpte oss med allt, han lyfte till och med av och på med våra groteska väskor. Av en händelse så skulle han av vid vår station också så han erbjöd sig att följa oss till hotellet. Tyvärr hittade han inte lika bra som han hade låtit påskina, men det löste sig till slut i varje fall. Det roliga var att det visade sig att han var en italiensk professor med en japansk fru och att han hade vänner som arbetade vid KTH. (Haha, jag borde ha frågat om han kände till någon av Mårtens professorer!)

Väl framme vid hotellet slås vi av hur vackert allting är redan vid porten in till framsidan. Inga bilder kan göra detta ställe rättvisa, men jag tänkte i varje fall ägna hotellet ett alldeles eget litet inlägg här i bloggen.

Ett litet smakprov kan ni får, för jag kan inte hålla mig! Vi har en trädgård, ett atrium mitt i hotellet!

Så himla fint jag dör lite!

De har till och med en sån, ja en sån där sak  trädgården! Jag vet inte vad de heter, men jag vill ha en. De är verkligen en symbol för japansk sommar!

Alla som jobbar här är dessutom hur gulliga som helst, man vill bara ”ta med dem hem och sätta dem på soffan” (-Anna). (”Min soffa är full”, hälsar Anna.) Åh, och  vårt rum sedan! Det ser ut som ett bombnedslag nu, men jag ska fota det innan vi åker. Det är så himla fint och stort! Dessutom så har vi en alldeles egen AC vilket definitivt gör så att det här hotellet landar på fem läskiga skjutdörrar av fem möjliga! (Anna ger dem betyget 4.9 för att toaletten har en glipa in till den intilliggande japanska toaletten. Lol.)

I närheten av hotellet ligger ungefär hundra restauranger, så vi åt sushi till lunch. Till middag blev det snabbnudlar så att vi kunde hänga lite på vårt fina hotell, haha! (Och för att hålla oss undan tråkregnet som hade börjat falla efter att vi kommit fram till hotellet, hm.) En sak som är lite jobbig med allt det traditionellt japanska är dock att det är ganska lätt att skrämma upp sig själv med hjälp av det (särskilt om man har spelat de japanska skräckspel som jag har spelat), så när det hade mörknat började jag och Anna bli lite stirriga (något blänkte i garderoben, fråga inte). För att råda bot på detta gick vi till mataffären intill och köpte oss en flaska gott rött vin 0ch en burk(!) med äckligt vitt vin. Problem solved! Kvällen blev både roligare och kortare, haha!

Burkvin! Allt går att finna i Japan! (Also, en liten smygtitt på vårt rum där!)

Mer om Kyoto kommer i morgon, det finns så mycket att berätta – så mycket knasigt och så mycket fint! Lova att inte missa det, okkee??

Oyasaumi nasai~ from Kyoto with love <3

PS.

Någon som vet hur man gör om man vill checka in ett extra bagage? Vi börjar noja oss över vårt knökfyllda bagage nämligen, hahah^^ Vi ska flyga med Air China, om det säger er något…

DS.

PPS.

Ett meddelande till Benny Bongo: Giraff = ”Tall Horse” fr.o.m. nu. Bara så att du vet.

DDS.

(På tal om att regna så regnar det här i Kyoto just nu (i tisdags). Mycket. Bu.)

Sista heldagen i Tokyo! Det är ju så att man vill grina lite, vilket jag faktiskt nästan gjorde i ett svagt ögonblick. Jag älskar verkligen den där staden, det kändes som att komma hem i stället för att åka bort. <3

Hur som helst, dag nio! Vi gick upp tidigt för att kunna göra det mesta av dagen och för att pojkarna skulle gå och lägga sig tidigt på kvällen. Målet blev Tokyo station och de nästintill obligatoriska turistattraktionerna i detta område.

Vi hade hört rykten om regn men det var bara ett lätt, vitt molntäcke som täckte himlen och gjorde den outhärdligt ljus för ögonen. Självklart var detta första dagen som jag lämnade solglasögonen på hotellet. Fail.

Vår första hållplats var Tokyo Station, vars stationshus är mycket gammalt, mycket stort och mycket vackert. Tyvärr håller de på och renoverar hela skiten just nu, så det blev ingenting utav det. Typiskt.

Palatset, vår andra hållplats. Bättre än slottet i Stockholm, även om man inte ser så mycket av det utifrån. En rolig grej är att det sitter en skylt vid gångvägen som passerar förbi slottet där det står att man inte får jogga där.

Mer delar av palatset, men inte själva huvudbyggnaden det här heller…

Coola människor, antagligen kändisar eller något.

Nåja, från slottet kunde vi höra hög rockmusik någonstans innefrån staden, i riktning mot Tokyo Tower. Det passade oss utmärkt att helt enkelt följa ljudet av musiken, eftersom Tokyo Tower var vår tredje hållplats!

På vägen dit letade vi oss igenom en rätt så vacker park och i andra änden av den hände det grejer. Musiken kom från något slags band som skulle uppträda där senare och höll just då på med att köra genrepet, så en massa fans hade samlats utanför i hopp om att få se sina idoler. De gick inte hem tomhänta om jag såg rätt, för några av killarna kom till slut ut och signade lite grejer.

Kön ringlade sig genom hela parken ända fram hit! (Japaner är duktiga på att köa.)

Anledningen till kön. Har någon hört talas om dessa förut?

Vi intresserade oss mer för ståndet som sålde shaved ice (lite som slush, fast med mer anor) och parkens fina damm. När vi tröttnat på båda delarna så traskade vi vidare och försökte via Tokyo Towers position och de sporadiska kartorna att navigera oss fram. Det var naturligtvis dödshett
ute också.

Mimi handlar is!

Med melonsmak! (Och nej, jag lägger inte bara upp ”bra” bilder på mig själv. See, see!)

Parken!

Dammen!

Efter ett tag kom vi över ett relativt stort tempel, där man bl.a. kunde titta på Buddhas fotavtryck och på trädet som George W. Bush planterat där innan han blev president. Vi är så pass rutinerade när det gäller tempelbesök nu, så ett par japaner som stod bakom mig och Mårten vid reningshandfatet (eller vad man ska kalla det) blev enormt imponerade. Så himla roligt!

En bit bort från templet låg dessa fallfärdiga portar. Jag undrar om det legat ett tempel innanfr dem förut som flyttats/rivits ned eller om de legat framför templet på något sätt en gång i tiden?

Templet! (Och Tokyo Tawaa!)

Templet var så klart jättefint, precis som alla andra tempel här, och man kunde dessutom kika på de intilliggande jizo:sarna som stod uppradade. Jag gillar jizostatyer, men jag kunde inte sluta tjata om hur många fler det fanns (10.000 minst!) i tempelgården i ett av Uenos mer okända tempel som jag besökte under min förra resa. Jizon är förresten en beskyddare av barn, för er som inte visste eller kom ihåg.

Jizos på rad.

Mårten fotade många fina bilder. <3

Man hade offrat godis. Passande för en beskyddare av barn. =)

Från templet kunde man, som ni ser, se Tokyo Tower rätt bra, men vi letade oss ännu lite närmare eftersom det började bli dags för mat och jag hade fått för mig att det låg en hel del restauranger i närheten av tornet. När vi kommit nära nog så vek vi av från vår tidigare rutt och letade reda på den tunnelbanestation som jag hade fått för mig låg nära en klunga affärer och restauranger. Tyvärr så svek mitt minne mig och det var dessutom en helgdag denna dag så de mindre restaurangerna var alla stängda. Vi fick helt enkelt ge upp på att hitta något i området och ta tunnelbanan till Shinjuku i stället, där det var liv och rörelse precis överallt även fast det var en helgdag. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för sushi, så sushi it was! Gott var det också!

 Tokyo Tawaa! Det syns ju inte på den här bilden, men toppen på tornet är faktiskt fortfarande böjt efter den stora jordbävningen.

Efter ännu en sen lunch började vi röra oss mot nordligare platser. Denna sista dag hade vi nämligen något speciellt på schemat; vi skulle besöka ett Budokan, ett kampsportscenter! Några av er känner kanske till Nihon Budokan, Japans största Budokan som ligger i centrala Tokyo. Denna används nästan främst till att husera stora konserter och artister som The Beatles, Bob Dylan, KISS, Judas Priest, Ozzy Osbourne m.fl. har spelat där! Vi, däremot, skulle till Tokyo Budokan. Visserligen en lite mindre lokal, men där kan man räkna med att det endast är kampsporter man sysslar med.

På väg till Budokan! Vissa var taggade…

Andra gjorde grimaser…

Och vissa av oss var lika trötta som en salaryman efter en lång arbetsdag.

Just den här dagen var det kendo som stod på schemat. Kendo är en kampsport där deltagarna bär stora och till synes ganska tunga rustningar och sedan fäktas med svärd som jag tror är gjorda utav bambu (rätta mig gärna om jag har fel^^). Det var intressant att titta på deras övningar, men det var nästan mer intressant att titta på när de skulle byta övningsgrupp. Först skulle eleverna i första gruppen och lärarna buga sig för varandra, eleverna djupare så klart, och sedan skulle alla buga sig inför flaggan. Efter detta skulle man gå fram och mer personligen tacka lärarna en och en, hela tiden med djupa bugningar på knä. Efter allt detta så kunde man till slut byta övningsgrupp! Det var mycket formellt, men jag vet inte om det berodde på att det var en så stor och viktig träning – för det handlade om en träning där alla med svart bälte i kendo inom regionen tränade med varandra – eller om det alltid är så.

I Budokan kunde man även titta på bågskytte, vilket även det var mycket intressant. Jag var dock mest oroad över att vi skulle störa dem i deras koncentration, eftersom det var många yngre som övade. Duktiga var de i varje fall!

När vi kände oss färdiga på Budokan så hade det börjat skymma. Solens nedgång innebär alltid ett behagligare klimat under japanska somrar, så vi drog alla en lättnadens suck. Det sista som vi hade inplanerat på vårt fullspäckade schema var att äta ramen till middag, så vi tog tåget in till Ueno för en sista svängom i den stadsdel där vi åt vår första måltid i Japan. Ramen gick hem hos alla, även om den lilla fiskkakan (som roligt nog kallas ”narutomaki”, ni nördar vet vad jag pratar om) inte riktigt nådde ända fram.
Resten av kvällen ägnades åt packning och att oroa sig över övervikt i de olika väskorna. Mårten skulle få shippa hem det mesta som jag hade köpt fram till nu men min väska vägde ändå mer än hans. Jag förstår inte, det är som om min packning häver fysikens lagar…

Ungefär så såg vår sista heldag i Tokyo ut. Jag har bergis glömt en hel del detaljer, men ni förstår kanske i grova drag vad vi har haft för oss.

I nästa inlägg dyker nästa stad i raden upp – Kyoto! Där kommer både jag och Anna att vara helt lost och lyckligt ovetandes, så det kommer att bli skoj. Missa det inte, onegai!

Bai bai~!

Detta skriver jag ärligt talat från Kyoto flera dagar för sent eftersom jag ligger en aning efter med mitt bloggande utav olika anledningar. Men strunt i det, nu kör vi!

Den åttonde dagen i världens mesta stad inleddes med en liten sovmorgon. Sovmorgnar behövs om man ska orka en heldag utan mellanlandning i denna stad. Efter en frukost i maklig takt tog vi oss åter igen till Harajuku bara för att än en gång bli aningens besvikna. Inga lolitor eller cosplayers idag heller! Man börjar ju undra vad som har hänt, har jag missat något? Har de slutat att existera? (Svårt att tro, med tanke på att man fortfarande ser dem gå omkring kring huvudgatan, Takeshita dori…)

Som tur var så fick vi tröstpriset i Yoyogiparken i form av två dansande gäng – ett med lite äldre 50-tals älskare och ett lite tuffare/fullare rockabillygäng.

Det ena gänget såg ut så här…

Medan det andra gänget såg mer ut så här! (Ni som läste min förra reseblogg kanske känner igen stilen? Samma gäng, nya medlemmar!)

Är man i Harajuku så äter man självfallet crepes på japanskt vis (i en rulle, som en glass), så detta fick bli vår snabba lunch (jag åt en med jordgubbar, blåbär, chokladsås, vaniljglass och grädde, mmm!) innan vi tågade vidare till Shinjuku och nästa stopp på dagens schema – Shinjuku.

Det fanns mycket att välja på – det här är bara en liten del av menyn. (Åh, och visst är de duktiga på att göra plastmodeller av mat?)

Om nom nom…

Tanken var att vi skulle spendera resten av dagen där, så sagt och gjort. Vi inledde med att åka upp i Tokyo Tocho (någon slags regerings- eller kanske riksdagsbyggnad), en utav de högre skyskraporna i Tokyo. Att åka upp är i princip gratis, det kostar bara lite tid i en kö för att få åka upp till den 45:e våningen. På en klar dag som i söndags så kan man se Fujisan, vilket var lite roligt, men jag rekommenderar verkligen att åka upp i skymningen. Inget, verkligen INGET slår utsikten över alla Tokyos neonljus, till och med nu när en del är nedsläckta pga att de försöker spara på elen.

Tocho från utsidan…

Utsikten i en riktning. Staden tar aldrig slut!

Hobbyfotografen hade en field day!

Efter detta promenerade vi in till centrala Shinjuku för att försöka ta in denna enorma och smått skrämmande stadsdel med alla dess blinkande neonljus, höga läten och framfusiga hosts. Vi inledde stadsvandringen med ett besök på ett utav Sanrios högsäten där både jag och Anna blev helt bländade av all pastellig söthet. För många Hello Kittys för att man ska kunna hitta en enda som man vill ta med sig hem!

När vi var färdiga med det sötsliskiga så letade vi oss in i de lite mer tvivelaktiga områdena i Shinjuku, de som kantas av host- och hostessklubbar, love hotels samt affärer som säljer använda underkläder (ni läste rätt). En snabb förklaring kanske är på sin plats, så vi tar en snabb repris av förra resans populära inslag:

Naze? Nani? Mimi no Tokyo!

I många stadsdelar runtom i Tokyo (och andra städer i Japan) kan man ibland stöta på ställen som erbjuder söta flickor och stylade pojkar i stället för mat på sina menyer. Dessa ställen erbjuder tid tillsammans med en utav dig själv utvald host eller hostess (värd/värdinna på svenska). Vad innebär då detta? Är det prostitution vi pratar om här? Svaret är nej, men inte blankt nej. Du betalar för att få spendera tid med en attraktiv person som kommer att ”underhålla” dig, något som i mångt och mycket påminner om geishans roll i samhället förr i tiden. (Och ja, för er som inte visste det: geishor var ej prostituerade, de var sällskapsdamer och underhållare. De bland annat dansade och spelade instrument.) När en host eller hostess underhåller så handlar det däremot om att de ägnar dig sin odelade uppmärksamhet och får dig att känna dig som en kung eller drottning. Du kommer knappt att märka hur mycket pengar de mjölkar ur dig, för det fungerar faktiskt på så vis att allt ni äter och dricker tillsammans betalar du. Host:en/Hostess:ens jobb är att få dig att gå med på att spendera så mycket som möjligt men samtidigt vilja komma tillbaka för mer. Detta sker till den grad att de flesta inom yrket måste avlägsna sig från bordet, uppsöka toaletten och spy upp mat och alkohol för att kunna be kunden att beställa ännu mer. Det är en väldigt sjuk del av dagens japanska samhälle, men en del som ändå på något sätt behövs och som onekligen är ytterst intressant. Vad menade jag då med att det inte helt skiljer sig från prostitution? Jo, i denna bransch är det fortfarande väldigt vanligt att man säljer även sin kropp för en viss summa, men allt detta sker ”under bordet”, ”utanför arbetstider” och ”eftersom kund och host/hostess fattat tycke för varandra”.

Detta skulle även kunna jämföras med Japans ”Soap Lands”, men det är alltför äckligt för att ens gå in på.

En annan rolig grej som man däremot kan berätta om detta fenomen är att hosts och hostesses ofta har en viss stil, som är väldigt trendsettande i bl.a. Tokyo. Det finns t.ex. flera tidningar tillägnade enbart mode för hosts, so funny!

Oh, och love hotels är hotell som ofta är utan reception utan man betalar i en automat helt utan kontakt med hotellets anställda. Där kan man välja mellan att betala för varje timme eller för en hel natt och dessutom finns det ett vitt utbud av olika temahotell. Ni får gissa själva vad dessa hotells huvudsyfte är.

Ja, sore ha subete!

Efter en runda i Shinjukus ”red light district” så blev det snart dags för oss att gå till dagens sista hållplats men inte riktigt. Vi fick driva runt en del i stadsdelen först, eftersom vi var lite tidigt ute, men för mig gjorde det då ingenting. I Tokyo finns det alltid något att titta på! Exempelvis så var det ett utomhusparty med någon känd DJ i gråzonen mellan centrala Shinjuku och red light district och på en sidogata kunde man sitta och titta på när en host med urlöjligt hår försökte ragga med sig kunder in till en karaokeklubb. Omoshiroi!

Till slut fick vi ta hissen ned till ett sagoland, där man gick in genom omslaget till en viss favoritbok. Dags för Alice i Underlandet restaurang! Lokalen var helt fantastisk och detaljerna perfekta, de spelade enbart Disneymusik och dessutom blev man serverad av söta flickor i Aliceklänningar! Kawaii! Maten hade också ett genomgående tema och var nästan för fin för att äta upp. Ett tips är att inte gå hit råhungrig, eftersom det är ett lite dyrare ställe och det är i princip meningen att man ska beställa in olika rätter som man sedan delar på. Dessutom är maten knappast det bästa med stället, även om den var helt okej. Allt som allt: 3.5/5 vita kaniner.

Mårtens efterrätt var så himla fin!

Min efterrätt, Cheshire cat’s smile!

Halv tolv tog vår tid slut (man får bara sitta i två timmar) och sista tåget hem var på väg att gå, så vi skyndade oss hem genom tokyonatten precis i lagom tid för att missa den folkfest som bröt ut på Shinjukus övergångsställen när japans damfotbollslag vann guld. Aww…

Nu börjar det här inlägget bli lite på den långa sidan så jag tänkte runda av här. Nästa inlägg kommer att handla om vår sista heldag i Tokyo, don’t miss it!

Ja ne, bakayaro!

Igår kände killarna sig lite under vädret så jag och Anna åkte ut på egna äventyr. Äntligen skulle vi få shoppa lite! Vi började med en runda på Takeshita dori i Harajuku och avslutade med ett varv på Shibuya 109′s alla våningar. Jag inhandlade necessär, plånbok, underkläder, rosa svans, playsuit, tre (!) väskor, en biljon mobilsmycken och en massa sött godis. Anna var nog inte sämre hon heller! Några jobbiga grejer med Shibuya 109 är de höga skriken, den höga partymusiken och de antällda i vissa butiker som iglar sig fast vid en och kör på exakt samma knep varenda gång: komplimanger. Ett tips är att inte ta åt sig allt för mycket av smickret man får av anställda här! (När man däremot hör fok pipa ”kawaii” efter att ha gått förbi en på gatan så får man faktiskt gotta sig omåttligt mycket i detta!) Utöver allt detta så älskar jag Shbuya 109 och jag hoppas verkligen att vi hinner klämma in 109-2 på tisdag innan vi lämnar huvudstaden.

Nåja, vi fotade hur som helst inget denna dagen heller – men däremot filmade jag lite vid Shibuya crossing! Jag ska nu försöka med konststycket att ladda up videon med den lite dumma datorn som jag använder här borta…

Ooch nej, det gick inte. Synd! Då får ni se den senare! =)

Nu måste jag faktiskt sova, för i morgon är min och Anna sista dag i Tokyo och killarnas sista dag i Japan. Jag vill inte åka alls egentligen, men Kyoto och Osaka kommer säkert vara toppen de också. Fast Tokyo kommer nog alltid att vara min älsklingsstad förstås! <3

Oyasumi nasai~!

Saknar ni oss än? Visste väl det! Nå här i Tokyo finns det många vi saknar, men är det  en sak som vi inte längtar efter så är det hemkomsten till Sverige. Jag råkar nämligen veta att ni har det snorkallt där hemma! Här har vi minst 32/33 grader om dagana och 24 på nätterna. Låter lagom, va??

Egentligen är det alldeles för varmt, men vi har på något konstigt sätt vant oss och lärt oss hantera det.

Nåja, dag sex är vi framme vid nu, fredag med andra ord! Vi hade tänkt ta oss till Tokyo Dome denna dag för att få oss lite adrenalinkickar.

För att komma dit måste man passera floden. Jag gillar floder, varje stad borde ha en!

Framme! Ni ser den kanske nu men…

Här har ni en lite bättre bild! Thunder Dolphin, världens sjätte högsta bergochdalbana som tar dig genom både ett pariserhjul och en byggnad i 130km/h. Sugoi~! Trodde vi ja…

Closed!? Sämst! Fail! Bu! (Also: Haha japansk engelska är bäst!)

Vi fick nöja oss med pariserhjulet och en helt galen 3D-attraktion… =(

Anna var söt utanför Bubba Gump’s!

Efter dagens misslyckande och en snabbluch på nämaste curryhak (”karee” är så japanskt det kan bli, tycker japanerna…) så åkte vi slokörat hem fö att vila och fix i odnin oss. En sådan här dag behövde en riktigt lyckad kväll för att kännas okej, så vi tänmkte börja på en restaurang med Alice i Underlandet-tema!

Tre förväntansfulla utanför hissen ner till rstaurangen… Som visade sig vara fullbokad! Fail igen!

Men vi msströstade inte. Vi bokade ett bord fö söndagen i stället och begav oss ut och letade upp ett yakinikuhak där vi beställde all you can eat and drink. Helt rätt val skulle jag vilja säga!

En glad men ganska dålig grillmaster.^^

Nya posen!

Niclas var… nöjd?

Under middagen hände en spännande sak. Hela huset började skaka! Jordbävning desu! Vi var de enda utlänningarna där och de enda som reagerade särskilt nämnvärt. Japanerna tittade knappt upp från maten, vilket var ganska lugnande. Jag kollde upp det efteråt och tydligen var det ett kluster av jordbävningar som ägde rum den kvällen, varav den största var ”en liten femma” på skalan. Eftersomvi var på sjätte våningen i ett höghus så svajade det ganska bra kan jag lova, man blev nästan åksjuk!

Nåja, efter skalvet och middagen så lämnade vi estaurangen (sist av alla kunder) och begav oss mot ett av de ställen som jag väldigt gärna ville besöka under denna resa – Golden Gai! Golden Gai är en pyttepytteliten trädkantad gata/område där alla husen är låga och ser lite fallfärdiga ut. I husen ligger de mnsta barerna du kan tänka dig, med plats med som bäst tio pers men oftast finns omkring sex sittplatser. Jag hade hört att många ställen där bara serverade japaner, men vi blev paktiskt taget insläpade på den första baren!

Baren ägdes av ett mycket gammalt par som var jättemysiga men lite väl… Mycket, haha. Det fanns även en medelålders kvinna där som hela tiden serverade Niclas som om hon vore en hostess, haha! Vi skrev ett fit brev till dem och sedan hasplad vi ur oss nåon ursäkt och drog vidare till nästa ställe.

På vä till nästa ställe stötte vi på en kvinna och en man som båda var omåttligt berusade. Vi slog följe och de tog med oss till en bar där det redan satt fyra personer. Inga problem!, ropade alla i baren och gav oss svenskar sina sittplatser. Jag älskar Japan!

Den fullproppade lilla baren.

Dessa människor var för det mesta mycket nomalare och snällare än de två som tagit med oss dit så vi hade det mycket trevligt. Jag pratade japanska nästan hela tiden! Det blev dock en del språksvrigheter under kvällens gång. Ett exempel var när Mårten råkade nämna ordet ”toalett” varpå ett gäng av japanerna kämpade i ungefär fem minuter med att försöka tvinga honom mot toaletten, haha! En annan bizarr händelse var när den väldigt berusade kvinnan som vi kommit dit med försökte övertyga Niclas om att en av de andra killarna var intresserad av honom och ville följa med honom hem. Detta samtidigt som ovannämnda kille stod bakom dem och sa att hon hade helt fel, vilket kvinnan bara viftade bort med en handörelse. Så himla konstigt men så himla roligt!

I slutet dök denna bishoujo (söta flicka) upp. Hon berättade att hon jobbar på ett maid café och att hon tidigare arbetat på den Alice i Underlandet-restaurang som vi inte kommit in på. Kawaii!

Efter en lång stund på denna bar så undrade någon vad som skulle hända nu. Någon nämnde ordet karaoke varpå de flesta ropade att de var på, jag hade inte förväntat mig mindre av ett gäng japaner!

På väg mot karaoke! Anna taggade!

Pera pera!

I karaokerummet! Hela grejen att hitta några främmande japaner och gå på karaoke med dem känns så väldigt Tokyo, så väldigt Japan. Vi beställde naturligtvis nomihoudai (all you can drink)!

Jag och en av japanerna duettade på flera japanska låtar. Jag hade bara hört två av dem.^^ Han var för övrigt helt grym på att sjunga, avundsjuk!

Karaoke ga daisuki da yo!

Man kunde sjunga allt möjligt…

Och vissa blev lite trötta, somnade bara föratt vakna en stund senare och sjunga lite till.

Karaokegänget #1!

Sammanfattningsvis: Vi hade en helt galen kväll som ändå kändes väldigt typiskt japansk. Jag kommer att sakna Tokyo!

Ja mata ne, minna-san!

Idag är första gången som jag skriver på morgonen här borta, mest för att vi alltid har bråttom iväg någonstans vid den här tiden på dagen annars. Idag är alla dessutom bakis för andra gången här i Tokyo så jag tänkte passa på att skriva om den första gången vi kände oss på det här viset.

Vi vaknade alla rätt sent och kände oss mer eller mindre medtagna. Runt fyrasnåret bestämde jag och Anna att åtminstone vi skulle åka in tilll Shibuya och kika lite i affärerna där. Killarna knorrade med sen bestämde även de sig för att följa med, så de får skylla sig själva.

Vi är inte framme i Shibuya förrän vid sju, vilket i och för sig inte  gjorde särskilt mycket eftersom de flesta affärer där stänger vid nio. Då kom vi på att vi behövde mer kontanter (i Japan är det cash som gäller) så vi knatade till citibank. Ah, min ärkenemesis.

För att göra en korthistoria kort: Mårtens kort spärrades och han kunde inte ta ut några pengar. När jag skulle ta ut extra pengar åt Mårten på mitt kort så påstod automaten att jag hade för lite pengar. Eeeeh??

Efter några sms och ett paniksamtal till mamma så visade det sig att jag visst hade pengar och att citibank ljuger lika bra som hästar travar. Paniken var mildrad för stunden, men detta innebar att jag skulle behöva åka tillbaka till citibank dagen efter för att fråga dem varför de är så dumma. Jobbigt, men okej.

Efter all denna panik och ångest bestämde vi oss för att vi behövde muntras upp så killarna gick till Shibuya 109 for men medan jag och Anna speedshoppade på Shibuya 109 (stora köpcentrum med enbart kläder och liknande). Allting är helt orimligt over the top på dessa ställen, det går knappt att beskriva. Dessutom är det fullt med färger och prylar så det går  knappt att se vad som faktiskt skulle kunna vara värt att köpa.

När allting stängde vid nio insåg vi att vi inte ätit någon middag än, igen (vi har blivit experter på sena middagar här^^), så vi letade upp ett izakaya (restaurang med vardaglig mat och avslappnad atmosfär). Jag hade tänkt att vi skulle testa nabe, vilket vi även gjorde. Något verkade dock ha gått fel i kommuniktionen så vi fick in en nabe med giblets. Jag tänker inte ens gå in på vad giblets är men låt oss säga att det inte är den delen på kycklingen som man helst vill äta. Fail. Efter detta beställde jag in gyoza, degknyten, i stället. Supergott! En helt okej avslutning på en halvdålig dag.

När jag sen åkte tillbaka till banken dagen efter så kunde jag ta ut pengar igen helt utan problem. Dumma citibank! Inte alls lika bra som Swedbank! (Mimi vet att mamma läser bloggen.)

Hur  som – en väldigt ointressant dag helt enkelt. Inga bilder togs det heller, så ni får nöja er med det här tråkiga textfyllda inlägget. Oroa er inte, för nästa inlägg kommer att bli det bästa hittills. Look forward to it!

Obaa ando auto!

Pust vilken dag vi hade igår! Vi kom hem alldeles för sent (eller för tidigt) för att jag skulle palla att blogga och idag var jag mest bakis. Låt oss nu blicka tillbaka till den gyllene onsdagen! (Det får förresten bli en fåordig återberättelse eftersom jag har helt groteskt långa lösnalar på mig just nu.^^)

Gårdagen spenderades hur som helst med pandor, elefanter, gorillor, tigrar, noshörningar, giraffer och örnar på Ueno ZOO! Vi bor väldigt nära Ueno, så det var ganska bekvämt att trilla in där. Det är billigare än Skansen fast med många fler och häftigare djur och dessutom är terrariet gratis! =)

Pandorna var självklart huvudattraktionen. Så söta!

Vi satt i pandans knä. Sen kom det två små japanskor som ville bli fotade tillsammans med oss, så himla sött!

Om nom nom!

Rhymenosaurus…?

Efter djurparken gick vi över till det närliggande templet och kikade. Det ligger på en ö ute i en liten sjö, så det är väldigt vackert där.

Ueno! Dags för en supersen lunch…

Udon och soba! Mmm…

Efter krubbet drog vi till hotellet och körde en total makeover för nu var det dags för något speciellt!

Alcatraz ER! En restaurang med sjukhusfängelsetema! I en av de där cellerna satt vi på golvet och åt middag. =D

Taggade! Allting serverades på ett speciellt sätt – kycklingen kom i bur, en rätt såg ut som en hjärna och mycket serverades på tallrikar för operationsverktyg.

Drinkarna kom – bland annat – i provrör.

Inne på toaletten hade det hänt en liten olycka…

Efter en sen och lite hastig men i övrigt lyckad middag drog vi vidare för ännu en obligatorisk aktivitet för japanbesökare – jag pratar naturligtvis om karaoke! Vi kirrade ett rum på närmaste Big Echo som vi bokade från tolv till fem på morgonen. Det låter helt galet, jag vet!

Singing like we want to win!

Mårten mixtrar med låtväljaren

Sjöslagets inledning…

Det började sjungas med lite mer feeling efter ett tag…

Vid tvåtiden på natten ringde man ned och beställde glass, förstås. Anna vill haa!

Jag bjöd på en hel del solouppträdanden framförda på japanska! Här sjunger jag en Ayumi Hamasaki låt, sådana kräver en rätt så nasal röst, haha!

Anna och Niclas bjöd på ett flertal duetter, aww!

Taggade och Shibuya-fixade med lösnaglar och lösögonfransar!

Vi är artister.

Det spexades rejält fram mot småtimmarna…

Kort och gott – Karaoke = Roligt desu yo!

Vid fem blev vi utslängda och det var dags att rulla hemåt på yamanotelinjen.

Vi vandrade hemåt i soluppgången mean alla var på väg till jobbet.

En supertrött Mimi försökte sova lite samtidigt som hon gick. Det var svårt!

Nu sitter jag här igen i surret av hotellets AC och skriver medan alla andra ligger och sover. Men det är det nog värt tycker jag, med tanke på hur många av er jag var tvungen att lämna kvar där hemma när jag mest av allt ville ta med er hit allihop!

Nåja, låt mig snabbt få sammanfatta dagens aktiviteter så att jag också kan få mig lite vila inför morgondagens äventyr!

På dagens schema stod en resa till Akihabara, en stadsdel som var en aning svår att förklara och motivera för mina medresande. Följ med oss dit en sväng så kanske ni förstår varför!

På väg ut från hotellets trygga kyla ut i den farliga hettan.

Jag var glad och drack bananchokladmjölk. Detta är gatan vårt hotell ligger på – typisk gata i den japanska förorten.

I väntan på tåget gjorde vi min nya favoritpose.

Akihabara, eller Akiba som det kallas, är svår att motivera mest för att det är Tokyos nördmecka. Akiba är för nörden samma som Harajuku för den inbitne lolitan. Och då menar jag verkligen alla nördar. Från 80-talets alla TV-spel någonstans tre trappor upp i en anonym byggnad till små, små elektronikdelar i en smal gränd. Från obskyr manga till märkeselektronik på det största elektronikvaruhuset jag har sett (Yodobashi Kamera). Från medioker rullbandssushi till sockersöta maid kaféer. Från barnförbjudna butiker med tvivelaktigt innehåll till butiker som specialiserar sig på tågmodeller eller kopior av olika skjutvapnen. Ja, i Akiba finns allt. Något som däremot återkommer överallt i stadsdelen är dock två saker, nämligen spelarkader och butiker med animefiguriner. Så varför skulle vi åka hit? Ja, antingen åker man dit för att man är en nörd eller för att man är en turist. Jag tror att de flesta i vår lilla grupp platsar i båda dessa kategorier så det borde duga som motivation om ni frågar mig!

Akiba och hamstertunnlarna. Just as I left them!

Snuskaffär i sikte!

Förutom att florera runt i alla underbara och underliga butiker så gjorde vi något som både jag och Anna var väldigt taggade på – vi gick på maid kafé!

Vad är nu detta undrar ni säkert? Jo, tänk er ett kafé inrett med Barbie, My Little Pony och Hello Kitty i åtanke. Lägg sedan till kaféets servitriser, som alla är unga, söta tjejer klädda i franska maidkostymer med förkläde och allt. Föreställ er allt detta – och lägg till en gnutta magi… Så får ni till slut ett maid kafé! Hurra! Vi gick på ett ställe som påstods vara det bästa (heh) och som var mycket trevigt och proffsigt – Mai Dreamin! Där beställde vi 1-timmespaketet som innebar att man fick sitta i en timme och inkluderade en tallrik omuraisu (omelett över ris), en dricka samt ett foto tillsammans med sin utvalda maid. Dessutom skulle olika magiska trollformler uttallas i kör över all dryck och mat så att ”de skulle bli ännu godare”. Kawaii!

Våra omuraisu! Man fick be sin maid att skriva eller rita det man ville på dem. Anna och jag fick våra namn och jag valde en katt respektive en kanin åt Mårten och Niclas.

Anna var den gladaste kunden på stället!

Och vår läsk var den grönaste i världen!

Mitt och Mårtens foto tillsammans med vår utvalda maid. Mårtens är ju så himla rolig!

Stället kan verkligen rekommenderas. Alla maids är väldigt roliga, utåtriktade och orädda för utlänningar. De har en tjej som kan ganska bra engelska, men eftersom jag är en superhjälte så behövdes det knappt någon engelska alls!! Att jag fick prata så mycket japanska var en väldigt stor del av upplevelsen för mig! ^_^

Allt häng i Akiba med allt vad det innebär avslutades med kaiten sushi (rullbandssushi) och sedan lite öl eller mousserande vin på ett närliggande okänt och ohypat hak. Det var gott, fint och trevligt! Efter detta övervägde vi karaoke, men eftersom nattpassen (då man kan börja betala för en längre period i stället för varje halvtimme) inte började förrän 23.00 så drog vi till Ueno i stället. Varför? För att fota purikura förstås! Efter en runda i en av de kvällsöppna leksaksbutikerna där så gick vi till en arkad och slog till på en purikuramaskin som hette Bambi. Nice choice!

Kvällens skörd. Good job, you guys! Första gången i en purikuramaskin, ni är riktiga naturals ju!

Efter ett energiskt redigerande av bilderna åkte vi hem till hotellet och drack billig öl och bloggade. En kalasdag om ni frågar mig! Det enda som börjar bli mer och mer tydlig för var dag här är att fötterna inte riktigt orkar med lika mycket som resten av våra kroppar. De gör ont, ont, ont! Men vi härdar ut, för det finns inte riktigt tid för att sätta sig ned och återhämta sig när man befinner sig i världen största, bästa, mesta Tokyo!

Oyasumi nasai!

From Tokyo, with plenty of love

~ Mimi

Idag jagade jag upp alla tidigt här i Minami Senju, mest pga att vi hade planerat in en relativt tidig middag i Shibuya som vi absolut inte fick komma för sent till! (Våra middagar har alla varit lite väl sena om vi säger så…) Vi kom i varje fall iväg bara en halvtimme efter tidsplanen, haha!

Dagens mål var Ueno, eller Uenos djurpark för att vara mer exakt. Alla var taggade, vilket gjorde det ännu mer synd att djurparken är stängd på måndagar. Visste jag väl. Jag gjorde exakt samma misstag förra gången jag var här ju. Suck.

Plan B! Först knatade vi runt i Ueno och kikade på saker och fisk på Ameyakoyo (Candy store street). Sedan åkte vi vidare till turisthålan Asakusa för att kika på buddhistiskt tempel och gå på marknaden där. Bland det första vi gjorde var att fota Anna tillsammans med de sötaste yukatatjejerna (yukata = sommarkimono) – och jag fick sköta allt prat! De sa att jag var duktig, haha! ^_^ Hittills så har samtalen på japanska varit det bästa med resan för mig personligen. Det känns så häftigt att kommunicera med folket här på deras språk och de blir alltid lika imponerade!

Porten till tempelmarkerna i Asakusa. Och en Anna och en Niclas!

Vid templet kunde man ägna sig lite åt magi. Först skaffade vi oss spådomar, Omikuji, som gav riktigt god utdelning! Jag och Anna fick best fortune medan Mårten och Niclas fick nöja sig med regular fortune, haha! Det låter väl rättvist? Sedan kunde man även bada sig lite i röken från rökelse som skall ha en bra inverkan både på kropp och själ.

Stolt Mimi med best fortune ever!!!

På de extensiva marknaden som erbjuder allt man kan tänka sig i souvenirväg spenderades större delen av dagen. Vi köpte ätpinnar, solfjädrar av olika slag och kvalitet, lyckokatter, kokeshidockor och övrigt jox man kan tänkas behöva! Vi prövade även på japans motsvarighet till munken, agemanju. Sött, friterat och fantastist gott!

Anna och Niclas inspekterar utbudet av hashi (ätpinnar).

Mimi var där och hade dubbelhaka (?). Här ser man även lite bättre hur affärerna på marknaden kunde se ut.

Lunch! Maat! Gott desu! (Anna kan intyga om detta, haha^^)

Efter en snabbsväng förbi hotellet så att alla kunde duscha och byta om så begav vi oss mot Shibuya och den kända mötesplatsen vid Hachiko. För de som inte vet så är Hachiko en staty föreställandes en hund som funnits på riktigt en gång i tiden. Läs mer HÄR. Vid Hachiko skulle vi hur som helst möta upp en viss Jun klockan 18.50! (Vi blev fem minuter sena dock, men det kommer kanske inte som någon överraskning^^) Jun är en vän till Mårten och hans familj och verkligen supertrevlig! Med sig hade han en för oss jämngammal japansk kille som kallades Yoshi, vilket var jättekul. Det är svårt att få kontakt med japaner som man faktiskt kan sätta sig ned med och prata ordentligt med, heh. Jun tog med oss till en lite avsides restaurang i kanten av Shibuya som låg högt upp i en byggnad. Middagen var fantastiskt lyckad! Allting smakade gott, även de lite mer konstiga sakerna på menyn (bildbevis kommer senare ) och ölen och saken ville aldrig ta slut. Oerhört trevligt helt enkelt, och som körsbäret på bakelsen så behövde ingen av oss betala en krona – inte ens Jun. (Hur det låg till med det där egentligen vägrade Jun berätta dock – japaner och deras hemligheter!)

Utsikten från hissen upp till restaurangen.

Efter middagen återvände vi till vårt favorite hangout i Shibuya – Donki! En bra grej med donki är att det har öppet tills väldigt sent. Vi var där en bit över elvaslaget faktiskt! (Vissa donkibutiker har faktiskt öppet dygnet runt – vilken dröm!)

Niclas överväger vilken onödig pryl han ska inhandla den här gången.

Alla är glada på Donki! På bild syns även dagens alla donkifynd. (Mårten höll dock hårt i sina slantar^^)

Efter att ha gått en hel dag blir man rätt mör, för att inte tala om hur seg man blir av att gå en hel kväll i högklackat. Vi övervägde möjligheten att stanna ute hela natten i ungefär en sekund men tog sedan näst sista tåget hem (som vi trodde var det sista tåget). För en hel utenatt måste man nog vara bättre förberedd kom vi överens om – men det kommer!

Trötta flickor åker Yamanotelinjen hem genom Tokyonatten.

Nu är det verkligen dags för mig att däcka, men jag återkommer i morgon med fler bilder och berättelser. Förhoppningsvis så kommer det lite mer varierande biler också inom kort. För tillfället så är det bara bilderna från Mårtens kamera som vi har lyckats föra över till datorn, så mycket annat fint och roligt finns på alla de andra kamerorna. Look forward to it!

Bai bai!

Nu verkar det fungera att skriva med rekorderliga svenska bokstäver såsom å,ä och ö igen! (Vilket jag snart ämnar åtgärda i även föregående inlägg.)

Utöver det så finns det en massa annat att rapportera om här, så klart. Vi tar det som har varit mest genomgående för hela dagen 0ch sedan arbetar vi oss nedåt till de mindre godbitarna, ne?

Hettan. Vi anlände igår kväll och höll på att storkna i den kvava värmen – men den var ingenting mot den svidande hetta som solen bar med sig. Vi har kontrat detta med så lite kläder som möjligt i kombination med små handdukar (för svettet – I know, äckligt), solfjädrar och rikligt med vatten.

Tre vänner…

Tre vänner som bekämpar värmen med allt de har!

Harajuku. Dagen spenderades för det mesta i Harajuku, dock efter en snabb frukost inhandlad på vårt närliggande konbini (japansk förkortning på convenience store). En rolig grej med den frukosten var att jag hade lyckats inhandla en gelédryck som alla med skräckblandad förtjusning fick prova på. Blev ingen hit i gänget av någon anledning.

När vi väl kom till Harajuku runt halv ett idag så möttes vi av resans första besvikelse! Inga lolitor! Inga cosplayers! Var höll alla hus? Jag trodde att söndagarna var heliga för Harajukubarnen. Vi kom med olika gissningar till deras skolk, de två troligaste var nog värmen och en närliggande show där en massa utklädda stod och köade. Om någon annan vet vad som var upp idag så får de gärna upplysa oss! Utöver detta så fortskred dagen riktigt fint. Vi gick runt i Yoyogi och tittade på folk (rockabilly-folket var där, men dansade mycket lite pga hettan) och sneglade på någon slags indonesisk festival. På exakt samma plats så var det en brasiliansk festival förra gången jag var i stan, det är verkligen alltid något på gång här! Sedan gick vi skogsvägen till Meiji Shrine där vi körde hela shrine-paketet med renande ritual innan, en kort bön vid altaret och inköp av lyckobringande påsar.

Meiji shrine i sikte!

Mimi på väg in på området efter att ha renat sig.

Mycket fint, mycket varmt. Hela Meiji-besöket avslutades med ett varv i den intilliggande parken tillägnad kejsar Meijis kejsarinna där vi nästan ofrivilligt fick rena oss (igen) i en superren källa. Det fanns förresten supermånga spindlar överallt i detta område vilket var väldigt obehagligt. Däremot upplevde jag för första gången i mitt 24-åriga liv att jag saknade en insekt, nämligen semi/chikadan. Jag har inte hört ett enda riktigt semiljud sedan vi k0m hit,. Det var dagens andra besvikelse, men bara för mig förstås. Jag hade faktiskt längtat efter att få höra det igen, jag förknippar det ljudet så starkt med min första resa hit nämligen. Börjar inte semisäsongen förrän i augusti här tro?

Titta på saker i vattnet

Sakerna i vattnet.

Niclas goes in for the kill @ Den Superrena källan (Notera säkerhetsvakten. Han såg till så att allting gick rätt till. )

När vi kände att vi hade insupit det traditionella Japan tillräckligt för en dag så begav vi oss nedför Takeshitadori på jakt efter mat och – konstigt nog – handdukar. Mat hittade vi, men utöver det så skulle man kunna säga att vi hittade allt annat än vanliga handdukar. Föga förvånande med tanke på vilken stadsdel vi var i… (Harajuku är känd som den mest ”alternativa” stadsdelen av dem alla. I Tokyo. Begrunda detta faktum ett slag.) Jag och Anna kom överens om att vi måste åka tillbaka dit senare i veckan för en grundlig shoppingrunda!

Det var i varje fall ungefär här som jag fick snilleblixten att vi skulle GÅ till Shibuya, längs med Omotesando. Man kan göra det, hade jag hört. Och visst kan man det. Det enda problemet var att vi redan hade gått supermycket tidigare under dagen och höll på att krevera i värmen. Det var väl ingen hit, om jag uttrycker det så. Väl i Shibuya hittade vi i varje fall handdukar för en billig peng på Donki (kort för Don Quijote), så ni behöver inte oroa er över vår hygien längre! Mer om denna underbara affär kommer förresten i ett senare inlägg.

Efter denna work-out till dag så ramlade vi till sist in på hotellet igen strax efter sju, varefter alla skulle ta sig en dusch innan middagen. Klara för middag alldeles för sent (för den här stadsdelen) så fick vi efter en uttröttande jakt (under vilken vi blev avspisade från ett ställe som ej serverade utlänningar) nöja oss med en konbinimiddag, vilket i och för sig inte är fy skam!

Nu är klockan jättesent på natten här. Alla andra sover redan och jag borde följa deras exempel, mest för att jag har hetsat fram att vi ska upp senast klockan tio i morgon. På tal om morgondagen så har vi inte riktigt bestämt oss för vad som står på schemat. Antingen minglar vi runt i Ueno och går på djurparken, möjligtvis med en avstickare till Asakusa med templet och marknaden, eller så drar vi till Akihabara och nördar ner oss bland elektronikartiklar och mangaprylar. Vi kanske ska ta en sväng förbi ett kampsportscenter här i närheten i morgon också, vi får se. På kvällen ska vi i varje fall äta middag i Shibuya tillsammans med Jun, en bekant till Mårten och hans familj. Trevligt, trevligt!

Men nu – oyasumi nasai! (god natt!)

Hur var resan, undrar ni säkert. Det finns egentigen inte mycket att säga om den, den var lång och fylld av förväntan skulle jag nog säga. Vi reste mellan 19.00 fredag till 14.30 lördag svensk tid, så ni kan ju tänka er att vi var aningens möra när vi äntligen anlaäde till hotellet. Och hettan dessutom, wow! (Och då landade vi ända efter solens nedgång, heh.)

Beer @ Arlanda

Taggade @ Beijings International Airport

Den större delen av vår tid i Beijing gick ut på att fördriva den…

Trots allt detta så lyckades vi ta oss iväg fran Minami Senju, området vi bor i, för en sväng in till Ueno for att jaga efter en väldigt sen middag eftersom klockan hunnit bli efter 22.00 lokal tid. Efter att ha letat lite och och fört några konversationer på japanska för min del så hittade vi till slut ett ställe där köket var öppet och där de serverade både det ena och det andra. (Vad sägs om small intestants on a stick? No? Rectum on a stick då?) Som tur var hade de även något som även vi kinkiga svenskar kunde peta i oss. Efter middagen introducerades Mårten, Anna och Niclas för närmsta spelarkad där vi klämde ur oss den sista lilla droppe energi vi hade kvar innan vi återvande till hotellet för att störta ned med ansiktet före i våra futons.

Anna spelar trumspel.

Nu bär det snart av mot Harajuku, but first some fooood!

Ja ne minnasan!